loppor?

visst ser jag lite ut som en hund som kliar sig bakom örat?

av värsta sorten

har precis suttit och läst igenom några tidningar på nätet och reagerar ännu en gång på hur journalistiken fungerar. jag har främst ikväll läst artiklarna om dramat i amstetten, och jag kan inte låta bli att bli äcklad över hur de här stackars människornas öde genom media blir till någon slags entertainment för oss andra. precis allt, och gärna lite till, ska dokumenteras och offentliggöras.

jag är ju inget undantag från andra människor då jag själv sitter och läser de här artiklarna, men är det ändå inte lite obehagligt att den ena detaljerade artikeln efter den andra publiceras bara för att få sälja fler tidningar?
jag kände precis likadant när det rapporterades om mordet på den 19 åriga tjejen i paris då historien hela tiden skulle kryddas och göras sorgligare och värre genom att publicera artiklar om hennes vackra utseende, och hennes mål och drömmar. (och bara det är ju en grej i sig, men strunt i det)

jag tycker helt enkelt bara det blir osmakligt när det ska tjänas så mycket pengar som möjligt på folks olycka.

vår version

"när anna är borta staplas disken på bordet"

och därför dricker jag nu mitt morgonkaffe ur en syltburk. i och för sig staplas det precis lika mycket även när hon är här, men nu staplas det me flit.
den soliga dagen ska nu tas tag i, bakfyllor ska trotsas och hudar ska bli solbrända.
sen blir det picnic vid det där höga tornet.

je suis

soûl. och jag har haft en förbaskat rolig kväll!

(tänkte lägga upp alla fina, svettiga fyllebilder också men det fungerar inte på den här datorm så det får jag fixa när jag får tillbaka min. är det ok att sakna just sin dator fast det finns andra i hushållet?)


uppdatering:


en färgklick, en svenne



en söt, en äcklig



ett miffo, två miffon

just det... aj.

här ligger jag nu, och tänker orättvisa tankar för jag har tittat på bilder jag inte borde tittat på och blivit påmind om saker jag helst vill ignorera.

jag kommer aldrig lära mig.

när man ägnar sig åt andra saker.

jag har tvättat alla mina kläder, sorterat och vikt dem i kategorierna:
- kjol/shorts
- koftor/stickade tröjor
- långärmade toppar
- kortärmade toppar/linnen
och även sorterat dem i färg - från mörkt till ljust.

jag har skurat toaletten, och skrubbat väggarna och golvet i duschen inklusive tvättat duschdraperiet.

jag har tvättat och hängt ut alla lakanen och jag har dammat och dammsugit vardagsrummet.

jag har börjat packa ned saker jag inte använder här och som jag hoppas på att mina besökare ska förbarma sig över och ta med hem.

jag funderar på att skrubba ugnen med stålull för det har förmodligen inte gjorts under de senaste 3 åren...

men jag har inte skrivit det sista jätteviktiga ansökningsbrevet till skolan som jag så gärna vill komma in på. jag måste göra det nu för snart är det för sent. herregud snart är det för sent.
det är bara det att... det är ju så himla viktigt att det blir bra och just för att det betyder väldigt mycket för min höst och framtid är det så fasligt läskigt att börja.

tankarna som bevisar min feghet inför livet: det är nog fasen bättre att inte ansöka och tänka att "shit, vad dumt, nu hade jag kunnat gå på den skolan" än att ansöka, få ett nej och gå runt och trycka ned mig själv resten av livet.

när martina var här stod adina bakom oss i toakön på la perle. hur får jag med det i cv't på bästa sätt?

meloner.

Anna: Ida är det där dina små lökar?

så lite.

det är så yttepyttelite som behövs för att göra mig glad och att få mig att känna mig omtyckt.
jag älskar att känslan sitter kvar även idag.

jag är obildad.

vem vet. när jag utbildat mig klart kanske jag också bryr mig mer om världssvält och krig än vad jag bryr mig om att ta bilder på saker jag utan att blinka har konsumerat. tills dess är jag sån här. älska mig för den jag är.

anyway. röd klänning. guldknappar. fin.
10 euro, som hittat.




alldeles jätteful klänning för 10 euro som kunde vara plockad från vilken såpa från tidigt 90tal som helst.
fult är fint.




dessutom. kommer ni ihåg den här? den användes aldrig så därför klippte jag lite granna precis, och så blev den såhär istället.


ooch så klassikern med båda händerna i midjan, skål!

och så...

...var det the sounds jag ville lyssna på ikväll. vem hade kunnat ana det?

(och jag tänker också skaffa mig en tisha)

spelning

imorgon ska vi gå på spelning i belleville. det är en australiensk snubbe vi träffade på en fest för ett tag sedan som ska pilla på sin gitarr och sjunga lite. känns som en trevlig (läs gratis) onsdagsaktivitet.

min snubbe ska också ha spelning snart men den kan jag inte gå på, och jag måste säga att jag är sjukt besviken. jag har ju drömt om att få vara sångarens coola flickvän som kan varenda textrad utantill, och får stå vid sidan av scenen och bara se häftig och VIP ut. bara att hoppas på att de övat ordentligt så det blir fler spelningar.

för övrigt skrivs proggspacepop in i svenska akademins ordlista nästa år.
tills dess får ni ett bild på det. på progressiv space pop alltså.

beskåda och njut. häftigare än så här blir det inte.

säger ganska mycket.

igår hittade jag en ny sida på internet där man kunde översätta engelska ord till svenska och vice versa. för att testa om man behövde vara medlem för att använda siten skulle jag skriva in ett ord för att översätta och det första ordet jag kom på var:

ångest.

säger inte det en hel del om mig själv?
tyckte i alla fall att det var ganska komiskt. (och en liten gnutta sorgligt.)

precis alldeles nyss vaknade jag med ett myggbett på foten.
kändes väldigt sommarmysigt, ändå tills jag kom ihåg att de kliar som fan.

Inatt drömde jag att jag var med i Sthlm Streetstyle...

Vad har du på dig?
Kjolen, den blommiga toppen och skorna har jag köpt på en marknad i paris, väskan är från myrorna och hårbandet från h&m.

Vad är ditt senaste inköp?
Superbilliga fynd från loppismarknaden i Montreuil.

Vad kommer stort i vår?
Det grymma bandet Tunes united. Helt klart den bästa progressiva popen söder om Flen.



Gratis marknadsföring till och med i mina drömmar. Jag tycker fasen de där conversen borde vara mina redan...

för övrigt

är jag ledig tis, ons, tors och fre om nån känner för att besöka mig i paris. dock är jag helt (helt!) utan pengar men promenader, vatten och luft är gratis.

142

det blir aldrig som man tänkt sig.

men ganska bra ändå.

ingen suejung och skvaller, men fräknar och lukten av varmt utland. och jag fick höra bruset av vårrusiga människor i place de vosges och lekande barn med bollar.
och doften av blommande träd och lukten av min solbrända hud, och att få märken på huden av gräset fick mig att tänka att det är det här man lever för, de första varma vårdagarna.

frukost från lokala marknaden

min dag har börjat med promenad från canal st martin upp till söndagsmarknaden vid bastille. där köpte jag en extra salt cantal, ett mörkt bröd med cashewnötter, avokados och grapefrukt och har precis avnjutit en fantastisk frukost vid mitt fönster.

nu ska jag ut i solen och samla på mig mer fräknar för att senare möta upp suejung för lite skvaller.
det här kan nog bli en fin dag.



martina, paris saknar dig.

under de sista dagarna har jag försökt skriva lite mer positiva inlägg men det tar stopp. helt stopp. jag sitter framför datorn med noll skrivna tecken för det enda som finns i mitt huvud är den mördade svenskan.

jag har tagit det här väldigt väldigt hårt, liksom många andra. igår innan jag la mig för att sova läste jag igenom artiklarna om mordet i fyra franska tidningar, och självklart mådde jag inte bättre efter det. jag mår bostavligt talat illa när jag läser vad hon har utsatts för. det cirkulerar så många frågor kring hela händelsen som jag inte kan släppa och som jag förmodligen inte kommer få svar på heller.

vid tre tillfällen under min vistelse här har jag känt en enorm rädsla. rädsla för mitt liv.
enda sedan jag fick höra om mordet, och tänker på henne när hon inser att någonting är väldigt fel kommer de här känslorna av total livrädsla tillbaka och får mig att nästan kräkas. vad den här stackars tjejen har känt innan de faktiskt avrättade henne var säkert tio gånger värre och det är just den här biten jag inte kan släppa.

och hur dåligt mår en människa, och vad har denne blivit utsatt för i sitt liv när man blir så kall att man kan göra något så brutalt mot en annan människa? och hur mycket vrede bär man inom sig om man väljer att knivhugga henne, skjuta henne i huvudet och sedan bränna henne?
den här tjejen var på fel plats vid fel tillfälle, och det hade lika gärna kunnat vara min bästa vän eller jag själv. jag blir så oerhört ledsen och besviken på världen när jag inser att jag inte alls är fri och kan göra vad jag vill utan att jag snarare är ganska begränsad i en värld som denna.

__

blank.

hela dagen igår satt jag och försökte beskriva hur jag känner.
men jag kunde inte. och jag kan inte.

och hur mycket jag än försöker kan jag inte sätta ord på mina känslor. jag kan inte förmedla det jag känner.
jag kan bara inte andas. och jag kan inte tänka på nåt annat alls.

jag förväntar mig inte att någon förstår allt det jag känner, men jag önskar så innerligt att någon jag bryr mig om var vid min sida nu och sa att allt kommer bli bra igen.

känner mig så... trött.

jag blev så obeskrivligt illa till mods igår när jag fick veta om den mördade svenskan i paris och känslan har fortfarande inte släppt. jag känner någon slags tomhet inom mig, och en enorm trötthet.

det är så mycket jag vill säga. så mycket jag vill skriva om taxiincidenter, att aldrig vara säker, om sjuka människor som helt saknar känslor och empati, om rädsla för att förlora dem jag älskar och om ilska och besvikelse på mänskligheten.
men jag tror att det blir bäst att inte skriva något alls. mina tankar får förbli just tankar den här gången.

mys

min martina är här.

och det innebär promenader, choklad, secondhandshopping och fest.

fina fina dagar.

det är inte mig det är fel på.

men seriöst. den här känslan.
känslan av total otillräcklighet, jag orkar inte.

jag orkar inte med alla människor som får mig att känna mig just så.
alla människor som tror sig vara förmer än mig. alla människor som förmodligen är så mycket mer än mig.
så mycket mörka tankar, men det är fasen inte mig det är fel på.

c pratade om en ö. det är dit jag vill.

igår var det fest.

och när det är otäckt att socialisera gör man bäst i att lära sig franska verb på toan.

jag kommer hem.

nu är hemresa bokad. snart ses vi i ett somrigt och soligt stockholm.

jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis.

jag vet en hemlis som ingen annan får veta!

kompromissa

det är det man måste göra för att en tvåsamhet ska bli en lyckad sådan.

men hur mycket kan man egentligen kompromissa? och kan man göra det med sin egen personlighet? jag förstår ju att man kan bli mer medveten om hur man är och hur man uppfattas av andra men ens grundinställningar kommer väl ändå vara de samma? eller kan man ändra även dem?
jag är tror till fullo att vara olika är något positivt i ett förhållande. samtidigt tror jag att vissa tankesätt bör likna varandras för att det ska fungera. kanske är det fel. är det fel?

jag är glad att jag är i en relation där jag otydligheter och frågetecken kan diskuteras öppet och länge. men jag är just nu ledsen över att vara i en relation där mitt liv och dess händelser tycks vara mindre viktiga.


jag vill inte på något sätt höja upp mig själv till skyarna för jag är långt ifrån den supermänniska jag skulle vilja vara, men jag tycker ändå att vissa saker är jag värd och förtjänar.

magknip.

om bara några minuter ska jag gå iväg och träffa min bankkvinna och jag är mer än jättenervös. jag ska nämligen lämna över några papper där tanten jag bor hos har intygat att jag bor på den adressen jag bor på.

det här borde inte vara något att vara nervös inför om det inte vore för att det står klart och tydligt i papprena (det skulle till och med någon som inte pratar franska förstå) att jag även ska ha med mig tantens id-kort för att styrka hennes underskrift. kruxet är bara att tanten inte alls var så pepp på att ge mig hennes id, och inte skriva på pappret heller för den delen, eftersom jag bor svart här.

så nu får jag alltså gå till banken och spela jävligt blåst och säga att jag inte förstått det alls, eftersom min franska är så förbaskat dålig, och fråga om det inte går bra ändå. (mm, önska går ju)

wish me luck.

fattar piken.

igår när jag som vanligt gick hem efter jobbet gick jag och tänkte väldigt syndiga, fula, hemska och mörka tankar (läs: tyckte jäkligt synd om mig själv) och helt plötsligt hade mina båda fötter trasslat in sig i ett plastsnöre och jag föll handlöst i backen.

någon blev väldigt trött på mitt eviga gnäll och ville bevisa att man kan ha det avsevärt mycket värre än vad jag har och att jag borde vara nöjd. och som straff fick jag ett strasigt knä som knappt går att stödja på och uppskrapade knogar, och jag förtjänar les deux.

på tal om sår, eeh...

idag kom solen.

och imorgon kommer M.

yepp

sån här humor gillar ju jag.

il faut banne mig

i fredags fick jag ut mina pengar och jag grät av lycka.

jag har varit fasligt fattig men nu ska jag bli mindre fattig. för jag har läst tio tips på hur man gör det.

usch.

jag önskar så att jag bara kunde tänka till lite oftare.

att göra folk besvikna går oftast att undvika väldigt lätt, det gör ju faktiskt det.

och jag undrar om det någonsin kommer inpräntas hos mig att jag faktiskt inte är världens centrum, att allt inte roterar kring mig.

jag och wayne.

M ger ofta komplimanger. Den här räknas inte till den kategorin men en kväll sa han att jag var lik killen i Wayne's World. Förstår verkligen inte var han fått det ifrån.

och där gick jag i alldeles för mycket kläder i solen, ätandes på en croissant och bara älskade livet.

släpp saxen!

läge att inse att jag inte är frisör och sluta klippa luggen när även ögonfransarna ryker...

redan alltså...

jag som har frustat, stånkat och klagat så mycket över paris börjar känna en ganska stor seperationsångest nu när hemresedatum börjar närma sig. nu är snart den här eran slut och det känns faktiskt sorgligt. det är ju trots allt en tid som inte kommer komma tillbaka.

och sen tror jag de här känslorna blir starkare eftersom det är en osäker tid i sverige som väntar med många frågetecken och få klarheter. vissa av frågetecknena ska ju i och för sig inte vara frågetecken så länge till, men ändå. många av sakerna ligger inte i mina händer och sånt oroar.

de sista timmarna innan jobbet ska jag ta vara på genom att ta en promenad till jobbet, med solglajjer på eftersom det är ok när som här, och insupa allt skönt paris har att erbjuda mina ögon.

långdraget.

döda mig nu på en gång istället.

inget att säga till om

såhär såg jag ut när jag kom till jobbet igår, och fick därför en irriterad högre chef på nacken som var där för dagen.

arg chef: hur länge har du jobbat här?
rädd ida: eeh, ungefär två månader...
arg chef: och du vet fortfarande inte om att det är förbjudet att arbeta i kläder om inte är från bershka? var är din uniform?
rädd ida: eeh, alltså, jag valde en för några veckor sedan men jag vet inte riktigt vad som hände med den...?
arg chef: visa!

arg och sarkastisk chef: det här? du har valt de här sakerna som din uniform?
rädd ida med dödslängtan: ...pip och gny...
arg chef: nu går vi och väljer en uniform åt dig, och den ska användas på en gång, förstått?

arg chef: du tar den där klänningen, den där skjortan och den där tunikan.
rädd ida: ja, alltså, jag gillar egentligen inte den där skjortan alls... jag skulle hellre...
arg chef: då tar du klänningen där. vilken färg?
rädd ida: jag gillar den svarta bäst...
arg chef som inte sägs emot längre: svart? ja, jag ser ju att du har mycket svart på dig. du tar en grå.
rädd ida som känner sig som den minsta personen på jorden: jaa..ha? ok.
bödeln: du byter om på en gång och från och med nu är det bara bershkakläder som gäller.

la vie m'attend.

jag har ändå bockat av många saker på min you-better-do-it-right-now-or-else-you're-really-screwed-list men det är ändå så mycket kvar. och det känns just nu som mitt liv är en lång väntan på saker. en väntan på det att det ena ska klaffa innan jag kan göra det andra. som att mitt liv är uppe i en slags paus och det dröjer ytterligare lite till innan jag kan börja leva det fullt ut.

jag har varit på banken idag, och jag har öppnat ett konto. framsteg kallas sådant, för er som inte är insatta. likväl kunde jag inte få ut pengar förrän om 3 dagar (jag vill kräkas på den här byråkratin.) så nu är det fasta (man kommer långt på luft, vatten och kärlek), och promenader vart jag än ska som gäller tills på fredag.

sen, sen kan mitt liv börja igen.


bör tilläggas vid eventuella förvirringar att jag trots allt detta är vid ganska gott mod. ganska.

på högvarv.

jag undrar, tänker, och känner. och jag rannsakar, funderar, granskar, lyssnar och synar.

bästa gången ävvah

det går inte säga tillräckligt många gånger: jag älskar marknaden i montreuil.


en sidenklänning med spets, som inte gjorde sig helt bra på kort.


en grå kavaj, som dessvärre bara hade en riktig ficka på ena sidan. underbar ändå.


ytterligare en superrolig body och chockrosa blanka tights. kul kul kul.


en blå...sak vars ärmar var svåra att hålla uppvikta. il faut sy un peu helt enkelt.


en jacka med luva.


och det bästa av allt, en blommig topp och en vit kjol med fickor. nu måste det bli varmt snart!


sedan köpte jag en vit tröja som jag ska klippa om till ett linne. den får ni se sen.

vad jag fick betala? 5 euro. för a.l.l.t.i.n.g.
förstår ni? nio plagg för mindre än 50 kronor. (plats för minst fyra utropstecken)

och här är det dags för mig att ge plats åt er avundsjuka. puss!

tänkvärt.

två färre avokados den här veckan, eller en extra promenad istället för metro-resa skulle ju innebära fyra nya plagg på marknaden i montreuil imorgon. (inte tvärtom)

jag säger taget.


___

hon har lånat min kavaj utan lov.

i januari ställde hedi slimane ut här i paris.

jag missade det.
när jag kom dit stod det två personer precis i dörren in till lokalen och rökte och eftersom jag lider av någon slags social fobi i kombination med en enorm rädsla att inte veta, kunna eller förstå nya saker jag konfronteras med vågade jag aldrig gå in. känns ganska jättedumt såhär i efterhand. men så är det me det.

nyligen har han fotat kate moss, och det känns helt ok att någon häromdagen sa att jag liknade henne.

jag har blivit min mamma.

idag älskar jag världen.
och jag älskar paris.

och jag har insett att jag blivit min mamma, som hon såg ut när jag var 6-7 år.





löv it!

omöjlig kärlek.

je suis tombée amoureuse.

kärlek vid första ögonkastet var det, och desto mer jag spanar, synar och känner desto mer övertygad blir jag. det här skulle vara livslång kärlek.

men kärlek är komplicerat och svårt, och just den här är omöjlig. omöjlig, förstår ni?
det kommer aldrig bli vi.
egentligen lika bra att glömma på en gång, men jag fortsätter drömma.

tänk om.


nu mer än någonsin skulle jag vilja ha lite extra kosing till övers så de där skorna jag egentligen inte behöver jättemycket kunde bli mina. för de är så fina, och hur fina mina ben ser ut med dem på ska vi inte ens tala om. åh.

jag och brittan.

nu ska jag gå till jobbet, och få pikar för att jag går klädd i en turkos body. hepp.

__

bröst frågetecken...

parantes.

jag blev bara så oerhört paff och glad av de två kommentarerna i de två senaste inläggen att jag ville att ni också skulle få se. ifall någon tänker något annat. eller så.

åh.

att vakna av sig själv till strålande sol och sedan läsa det här meddelandet från en gammal skolkamrat jag egentligen inte känner alls är det bästa uppvaknandet på väldigt väldigt länge.

"Hej Ida! Kollade dina bilder, du är ju sjukt snygg, dina outfits är grymma! Paris verkar vara ett fint ställe med fint folk. Kram på dig!"

jag och bubbelvatten är så tighta.

killen i baren till C:
- Är det någon som har berättat för din kompis att hon liknar Kate Moss?



C är för övrigt en sådan människa som jag blir så sjukt fascinerad av. hon är sådan som aldrig går någon obemärkt förbi. en sådan man vill va och ha.

kärlek.

bästa dagarna.

nånting har gått sönder.

jag tänkte försöka laga det med garderobsstädning, c-vitamin och systra mi.

och så skulle det vara

du skulle se att den blommiga klänningen var ny, och du skulle säga att du tyckte den såg somrig och fin ut. sen skulle vi ta med en filt, varsin ägg- och tartexmacka och gitarren till hagaparken där jag skulle lära mig att ta ett nytt ackord och sedan få höra dig sjunga waterlily-låten. två gånger, för första gången sjöng du fel. sen skulle du säga "ikväll vill jag dansa med din midja i min arm".

senare, när solen gick ned och myggorna blev många och fräknarna hade blivit fler skulle vi gå därifrån och du skulle säga att jag var fantastisk och kanske rent av den mest fantastiska person du visste. jag skulle svara "oh no..." och vi skulle skratta . sen skulle vi möta upp de andra och alla skulle dansa sig svettiga på ett dansgolv som luktade fis och utspilld öl. och på morgontimmarna skulle vi känna oss lite wild n crazy och slänga oss i vattnet vid en badbrygga någonstans och jag skulle tänka att den här dagen kommer jag leva på länge.


jag romantiserar det mesta. det är det jag gör. det blir så mycket bättre än verkligheten.

fy fan för det här. fy fan för allting.