marionettdockan pa catwalken

haromdagen blev jag i princip jamford med en marionettdocka;
jag blir styrd av andra, jag kan inte utfora nagot sjalv utan later andra gora det at mig, jag tanker inte och jag ar en svag manniska utan karaktar.

weeii, cheers for den.

nagot annat, roligt, daremot ar att haromdagen kom en tjej fram till mig i skolan och sa: "Ida, jag har blivit tillfragad av ny designer genom Elle Magazine att ga en visning for hennes nya underkladeslinje. jag behover en model till och hade dig i tankarna, men jag trodde nog du var langre an vad du ar..."
dessutom fragade pappas chef om jag var hemma i sverige i november for da skulle den nya varkollektionen platas och jag kanske ville stalla upp?

bra sjalvfortroendeboost.

utan kontakt.

nar han sa att vi inte skulle ha nagon kontakt sa menade han det uppenbarligen till hundra procent. absolut verkligen InGeN kontakt.
och eftersom vi inte pratar, messar eller mailar over huvud taget ar det omojligt att veta om han upplever detta precis lika fruktansvart jobbigt som jag gor. eller om han kanner det motsatta, att han mar bra av det. eftersom han ville sluta att horas for att han skulle ma daligt av att traffa mig sa gor ju eventuellt jag saken varre om jag bryter mot det han vill, visst? for det handlar verkligen inte om stolthet, det handlar om att jag kanske far honom att ma samre om jag hor av mig. fast samtidigt, vill man inte veta om den andra upplever det jobbigt eller inte? vill man anda inte fa reda pa hur den andra kanner efter dagar (som kanns som ar) av total tystnad? for han skulle ju lika garna kunna tro nu att jag inte bryr mig. vilket ar sa javla osant det kan bli. men han kanske inte bryr sig om jag bryr mig eller inte? eller sa bryr han sig jattemycket och ar annu argare pa mig for att jag inte hor av mig?

min magkansla, som i och for sig brottas med en javla massa angest om platsen, sager mig att han upplever det har jobbigt ocksa, och jag tanker fan ringa i eftermiddag. for ar det nat jag inte klarar av sa ar det att ga runt och ma daligt för nagot som sakert skulle kunna goras battre.

att ragga vanner.

alla i paris roker. inga undantag. (det passar ju fransmannens arroganta satt att blasa rok i ansiktet pa nagon annan) och de som inte rokte innan, borjar roka nar de flyttar hit.
jag kan bli lite avundsjuk pa dem som gor det. roker. absolut inte pa cancern eller andedrakten men pa den sociala biten. de har det sa mycket lattare an ickerokare.
far man t ex inte roka inomhus mots ju alla pa samma stalle ute et voila, dar var det klirrat. och eftersom alla roker slar det ju aldrig fel med "ursakta har du eld" som inledningsfras nar man försöker ragga upp potentiella vanner. for min del blir ju den frasen ganska fanig eftersom jag inte roker (vilket de med alla sakerhet skulle inse ganska snabbt), och saa avundsjuk ar jag inte att jag skulle borja med det endast for att fixa kompisar. planen ar helt enkelt hitta pa nagon annan slagkraftig mening. for kompisar behover jag.
jag har hort att smicker tar en ganska langt? och eftersom jag dessutom har insett hur ytlig jag ar, och bara utser "haftiga" (tolkningsfraga) manniskorna till offer i min kompisjakt borde nog komplimangbiten fungera?

"excusez-moi, mais mon dieu, votre robe est trop belle! où est-ce que vous avez l'achetée?"

speaking of klanningar, denna underbara klanning köpte jag for 10e pa favoritvintageshopen, vars agare for ovrigt numer kanner igen mig. beskada och alska!

Om ärlighet

Jag bestämde mig för att vara ärlig. Helt ärlig. (För en gångs skull?) Och visst känns det väl skönt att kunna känna att alla korten ligger på bordet... Men vad exakt vann jag på det? Plötsligt står jag helt ensam.

Kvinnor ar fran Venus och Ida fran Mars?

Men halla? Vad ar det med manniskorna har? Varje dag blir jag utstirrad som om jag vore fran yttre rymden. Och nej, det ar inte bara man som stirrar utan kvinnorna ocksa. Jag vill bara poangtera vad jag har pa mig idag for att bevisa att jag inte ser konstig ut

ett stycke svart klanning
ett par graa strumpbyxor
ett par svarta stovlar
ett stycke gra kofta
en vinrod vaska

Absolut inget konstigt eller utmarkande, eller porrigt for den delen men anda blir jag studerad fran topp till ta av alla motande manniskor och det ar verkligen inga shit-va-snygg-hon-va-blickar... Jag trodde jag bodde i en av varldens storsta stader dar ingen brydde sig?

attans.

Den allara basta kanslan pa hela dagen ar nar jag gar ut fran mitt hus, lamnar gubben, gar ner for vagen till stationen och ser PaRiS langst dar borta...!

Igar fick jag InTe den alldeles jattefina, underbara, nyrenoverade, jattebilliga och alldeles perfekta lagenheten jag var och tittade pa. Mince! som man skulle sagt i det har landet.

fransk utskallning.

[det pirrar ju faktiskt lite. hmm.]


en satans utskallning av gubben. josses, att han inte fick en hjartinfarkt av all ilska ar ju ett under. tydligen blir man inte mognare ens nar man ar 68 for han betedde sig verkligen som ett barn. anyway, jag ar numer dodsradd for att gora nat fel sa jag antar att hans utskallning hjalpte. ett plus i detta negativa sammanhang ar ju anda att jag forstod precis vartenda ord av det han skrek... Franskan tar sig!

leta nytt boende kanske?