fattar piken.

igår när jag som vanligt gick hem efter jobbet gick jag och tänkte väldigt syndiga, fula, hemska och mörka tankar (läs: tyckte jäkligt synd om mig själv) och helt plötsligt hade mina båda fötter trasslat in sig i ett plastsnöre och jag föll handlöst i backen.

någon blev väldigt trött på mitt eviga gnäll och ville bevisa att man kan ha det avsevärt mycket värre än vad jag har och att jag borde vara nöjd. och som straff fick jag ett strasigt knä som knappt går att stödja på och uppskrapade knogar, och jag förtjänar les deux.

på tal om sår, eeh...