Inatt drömde jag att jag var med i Sthlm Streetstyle...

Vad har du på dig?
Kjolen, den blommiga toppen och skorna har jag köpt på en marknad i paris, väskan är från myrorna och hårbandet från h&m.

Vad är ditt senaste inköp?
Superbilliga fynd från loppismarknaden i Montreuil.

Vad kommer stort i vår?
Det grymma bandet Tunes united. Helt klart den bästa progressiva popen söder om Flen.



Gratis marknadsföring till och med i mina drömmar. Jag tycker fasen de där conversen borde vara mina redan...

för övrigt

är jag ledig tis, ons, tors och fre om nån känner för att besöka mig i paris. dock är jag helt (helt!) utan pengar men promenader, vatten och luft är gratis.

142

det blir aldrig som man tänkt sig.

men ganska bra ändå.

ingen suejung och skvaller, men fräknar och lukten av varmt utland. och jag fick höra bruset av vårrusiga människor i place de vosges och lekande barn med bollar.
och doften av blommande träd och lukten av min solbrända hud, och att få märken på huden av gräset fick mig att tänka att det är det här man lever för, de första varma vårdagarna.

frukost från lokala marknaden

min dag har börjat med promenad från canal st martin upp till söndagsmarknaden vid bastille. där köpte jag en extra salt cantal, ett mörkt bröd med cashewnötter, avokados och grapefrukt och har precis avnjutit en fantastisk frukost vid mitt fönster.

nu ska jag ut i solen och samla på mig mer fräknar för att senare möta upp suejung för lite skvaller.
det här kan nog bli en fin dag.



martina, paris saknar dig.

under de sista dagarna har jag försökt skriva lite mer positiva inlägg men det tar stopp. helt stopp. jag sitter framför datorn med noll skrivna tecken för det enda som finns i mitt huvud är den mördade svenskan.

jag har tagit det här väldigt väldigt hårt, liksom många andra. igår innan jag la mig för att sova läste jag igenom artiklarna om mordet i fyra franska tidningar, och självklart mådde jag inte bättre efter det. jag mår bostavligt talat illa när jag läser vad hon har utsatts för. det cirkulerar så många frågor kring hela händelsen som jag inte kan släppa och som jag förmodligen inte kommer få svar på heller.

vid tre tillfällen under min vistelse här har jag känt en enorm rädsla. rädsla för mitt liv.
enda sedan jag fick höra om mordet, och tänker på henne när hon inser att någonting är väldigt fel kommer de här känslorna av total livrädsla tillbaka och får mig att nästan kräkas. vad den här stackars tjejen har känt innan de faktiskt avrättade henne var säkert tio gånger värre och det är just den här biten jag inte kan släppa.

och hur dåligt mår en människa, och vad har denne blivit utsatt för i sitt liv när man blir så kall att man kan göra något så brutalt mot en annan människa? och hur mycket vrede bär man inom sig om man väljer att knivhugga henne, skjuta henne i huvudet och sedan bränna henne?
den här tjejen var på fel plats vid fel tillfälle, och det hade lika gärna kunnat vara min bästa vän eller jag själv. jag blir så oerhört ledsen och besviken på världen när jag inser att jag inte alls är fri och kan göra vad jag vill utan att jag snarare är ganska begränsad i en värld som denna.

__

blank.

hela dagen igår satt jag och försökte beskriva hur jag känner.
men jag kunde inte. och jag kan inte.

och hur mycket jag än försöker kan jag inte sätta ord på mina känslor. jag kan inte förmedla det jag känner.
jag kan bara inte andas. och jag kan inte tänka på nåt annat alls.

jag förväntar mig inte att någon förstår allt det jag känner, men jag önskar så innerligt att någon jag bryr mig om var vid min sida nu och sa att allt kommer bli bra igen.

känner mig så... trött.

jag blev så obeskrivligt illa till mods igår när jag fick veta om den mördade svenskan i paris och känslan har fortfarande inte släppt. jag känner någon slags tomhet inom mig, och en enorm trötthet.

det är så mycket jag vill säga. så mycket jag vill skriva om taxiincidenter, att aldrig vara säker, om sjuka människor som helt saknar känslor och empati, om rädsla för att förlora dem jag älskar och om ilska och besvikelse på mänskligheten.
men jag tror att det blir bäst att inte skriva något alls. mina tankar får förbli just tankar den här gången.

mys

min martina är här.

och det innebär promenader, choklad, secondhandshopping och fest.

fina fina dagar.

det är inte mig det är fel på.

men seriöst. den här känslan.
känslan av total otillräcklighet, jag orkar inte.

jag orkar inte med alla människor som får mig att känna mig just så.
alla människor som tror sig vara förmer än mig. alla människor som förmodligen är så mycket mer än mig.
så mycket mörka tankar, men det är fasen inte mig det är fel på.

c pratade om en ö. det är dit jag vill.

igår var det fest.

och när det är otäckt att socialisera gör man bäst i att lära sig franska verb på toan.

jag kommer hem.

nu är hemresa bokad. snart ses vi i ett somrigt och soligt stockholm.

jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis.

jag vet en hemlis som ingen annan får veta!

kompromissa

det är det man måste göra för att en tvåsamhet ska bli en lyckad sådan.

men hur mycket kan man egentligen kompromissa? och kan man göra det med sin egen personlighet? jag förstår ju att man kan bli mer medveten om hur man är och hur man uppfattas av andra men ens grundinställningar kommer väl ändå vara de samma? eller kan man ändra även dem?
jag är tror till fullo att vara olika är något positivt i ett förhållande. samtidigt tror jag att vissa tankesätt bör likna varandras för att det ska fungera. kanske är det fel. är det fel?

jag är glad att jag är i en relation där jag otydligheter och frågetecken kan diskuteras öppet och länge. men jag är just nu ledsen över att vara i en relation där mitt liv och dess händelser tycks vara mindre viktiga.


jag vill inte på något sätt höja upp mig själv till skyarna för jag är långt ifrån den supermänniska jag skulle vilja vara, men jag tycker ändå att vissa saker är jag värd och förtjänar.

magknip.

om bara några minuter ska jag gå iväg och träffa min bankkvinna och jag är mer än jättenervös. jag ska nämligen lämna över några papper där tanten jag bor hos har intygat att jag bor på den adressen jag bor på.

det här borde inte vara något att vara nervös inför om det inte vore för att det står klart och tydligt i papprena (det skulle till och med någon som inte pratar franska förstå) att jag även ska ha med mig tantens id-kort för att styrka hennes underskrift. kruxet är bara att tanten inte alls var så pepp på att ge mig hennes id, och inte skriva på pappret heller för den delen, eftersom jag bor svart här.

så nu får jag alltså gå till banken och spela jävligt blåst och säga att jag inte förstått det alls, eftersom min franska är så förbaskat dålig, och fråga om det inte går bra ändå. (mm, önska går ju)

wish me luck.

fattar piken.

igår när jag som vanligt gick hem efter jobbet gick jag och tänkte väldigt syndiga, fula, hemska och mörka tankar (läs: tyckte jäkligt synd om mig själv) och helt plötsligt hade mina båda fötter trasslat in sig i ett plastsnöre och jag föll handlöst i backen.

någon blev väldigt trött på mitt eviga gnäll och ville bevisa att man kan ha det avsevärt mycket värre än vad jag har och att jag borde vara nöjd. och som straff fick jag ett strasigt knä som knappt går att stödja på och uppskrapade knogar, och jag förtjänar les deux.

på tal om sår, eeh...

idag kom solen.

och imorgon kommer M.

yepp

sån här humor gillar ju jag.

il faut banne mig

i fredags fick jag ut mina pengar och jag grät av lycka.

jag har varit fasligt fattig men nu ska jag bli mindre fattig. för jag har läst tio tips på hur man gör det.