allez allez allez

frukt- och grönsaksmarknad, lunch i parken,

louise bourgois på pompidou, picnic vid kanalen och hejdå-öl på la perle.

hoppla!

bästa minnet.

M matchar för övrigt sina kläder med sin parfymflaska.

hur fint är inte det?

got Carried away.

igår var vi på premiären av sex and the city.

filmen i alla ära men jag var egentligen mest pepp på att få klä upp mig.

-

hur den var?

den var bra, det var den. men förutsägbar och ganska jättefånig på sina ställen.

och serien är väldigt mycket bättre i min mening.

-

de andra älskade den, vilket jag gissar att de allra flesta kommer göra.

kan inte sova.

ikväll går det bara inte.

för jag känner ett lyckorus i hela kroppen.
en alldeles fantastisk känsla av glädje.
för dagen har varit så fin.

lyssna. jag tittade på bilder förut.
och de gjorde mig så glad att jag kände mig sprickfärdig.
de var tagna från en av de bästa dagarna någonsin.

(åh om ni bara visste.)

och lyssna igen, lyssna på det här.
here's some lyckorus i'll tell you.

skolan jag sökte har idag kallat mig på intervju!

motel baby

bilderna är suddiga, vilket inte sammanfattar kvällen från motel så bra.

eftersom jag var nykter.

-

nedräkningen har börjat, min sista vecka i paris är kommen.

min sista vecka.

-

imorgon ska vi se sex and the city-premiären, och dessutom göra det uppklädda till tänderna.

festligt. hela veckans dagar tills jag åker är späckade med aktiviteter och det vill till att vara effektiv om jag ska hinna med det jag inte gjort under tio månaders tid här.

men mest av allt ska den parisiska atmosfären insupas, vareviga sekund som är kvar.

-

-

jösses. jag kan inte förstå att det redan är slut...

förlåt miljön

jag tänker sova med en liten lampa tänd inatt.
för jag är ensam och ganska rädd.


is there a ghost?

mon avenir.

et voila. till vänster ser ni mig om 30 år.

summering

av de senaste veckorna.

choklad, choklad, choklad.

-

plus en och annan moussebakelse.

popsan...så tokigt det kan bli.

Jag, M och Pop-In. En synnerligen bra kombo.

och såhär dansade jag. 80talet var allt bra fint.

lättnad.

över att nästan vara klar.

över att ha honom här.

över att få träffa henne imorgon.

(foto: lina scheynius)

men visst finns jag lika mycket ändå.

kanske är det bara inbillning.
eller så känner jag mig mindre trasig nu.
nu när M är här nära.

undrar lite lätt om jag bara tror mig existera genom andra människor.
ibland kan det vara lätt att intala sig det.

att ensam är man ingen, och med någon finns man.

lukten av sommar

längtar till martinas stockholmsvisit.
det kommer bli fint det.



jag väntar på att M ska ringa. att han ska säga: hej, nu står jag nedanför din port, vad är det för kod nu igen?
-

jag har satt på mig min nya blommiga klänning och putsat hela min kropp.
kanske märker han.

samla kraft till inget alls.

jag förstår att det blir tröttsamt.
men det är mest för min egen skull.

för jag får otäcka flashbacks.
från en tid jag inte vill tillbaka till.

jag samlade kraft.
ringa är inte min grej. inte alls min grej.
jag skrev på lappen vad jag skulle säga.
"hej, ida heter jag..."

men jag ringde upp, det gjorde jag. och missade telefontiden.
och luften gick ur mig.
tillbaka till utgångsläge.


den här veckan. fan.
klart de inte menar illa men jag tar allt personligt.
(hur skulle de kunna mena illa, det vet ju inte om det.)

upprepning: jag vet att jag kanske inte får känna det jag känner men det gör jag.
helt plötsligt känner jag mig besviken på så mycket.
och jag ser saker jag inte sett tidigare. jag hör saker jag inte har reagerat på tidigare.

anklagar. det är det jag gör. för allt som jag är och för allt jag inte är.

det blir så mycket lättare om det är någon annans fel.

tack för messen och de fina orden.

jag har tänkt på dig hela dagen och varit lycklig över vilken fin vän du är.

(jag ber om ursäkt i förskott, för jag kommer glömma din födelsedag. det vet du.)

ursäkta?

otillåtet.

hur man med så mycket människor runt omkring sig kan känna sig så ensam, det är för mig en gåta.
men det gör jag i denna stund. så hemskt hemskt ensam.


jag kan inte sluta gråta. ingen hör och ingen ser. alla är upptagna med sitt.
och kanske är det så jag vill ha det, för jag vill väl ändå inte besvära någon med det jag känner.
för det är så mycket. och så obeskrivligt.
och det jag känner är nog känslor man inte får känna ändå.

så jag sjukanmäler mig från jobbet. och fortsätter gråta.
högt, för ingen hör ändå.


sen, när jag som jätten i the green mile spytt ut allt ont fast i tårar känns allt lite mindre, och jag tar en promenad längs en boulevard någonstans och tänker att imorgon blir det en bra dag.

att vara stark.

är inte alltid lätt.

men vad är egentligen ok i en tvåsamhet? hur mycket är ok att låta sig gå med på?

frågan är hur känsligt det är att ha synpunkter på det här. och om hon ens tänker på det?

happy days

som jag saknar.

så ledsen känner jag mig, för hur det är nu.
för hur jag aldrig gör något rätt, för hur jag alltid blir en besvikelse.

klumpen i magen tar över precis allting annat.

dansnerven.

om en döv person skulle fråga mig om hur depeche mode låter skulle jag visa den här bilden och säga: såhär

syntar... det är väl ändå bra trevligt?

-

(det här är ju såklart calles bild, från hans hemsida)