men det gör jag i denna stund. så hemskt hemskt ensam.
jag kan inte sluta gråta. ingen hör och ingen ser. alla är upptagna med sitt.
och kanske är det så jag vill ha det, för jag vill väl ändå inte besvära någon med det jag känner.
för det är så mycket. och så obeskrivligt.
och det jag känner är nog känslor man inte får känna ändå.
så jag sjukanmäler mig från jobbet. och fortsätter gråta.
högt, för ingen hör ändå.
sen, när jag som jätten i the green mile spytt ut allt ont fast i tårar känns allt lite mindre, och jag tar en promenad längs en boulevard någonstans och tänker att imorgon blir det en bra dag.
3 kommentarer:
man ska gråta.
högt och stort med en mun som en ledsen clown och svarta streck nerför kinderna.
jag tror på det.
jag har en E som tror att man blir ledsen av att gråta.
jag tror tvärtom. man gråter för man är ledsen. (arg/frustrerad/ensam/rädd/sorgsen osv.)
jag vet hur det är. oavsett vilka jag är med, hur många jag är med, vad vi gör, vad vi inte gör.. oavsett allt det där, så känner jag mig alltid ensammast på jorden. och jag avskyr det, det är den värsta känslan på hela jorden.
K: ja, gråta det ska man. och även om andra skulle säga att jag gråter för mycket så tror jag ändå det är en bra grej. att bara släppa ut allt.
R: det är verkligen den hemskaste känslan. och en skrämmande känsla. för hur ska man då någonsin kunna känna motsatsen?
Skicka en kommentar