förlåt miljön

jag tänker sova med en liten lampa tänd inatt.
för jag är ensam och ganska rädd.


is there a ghost?

mon avenir.

et voila. till vänster ser ni mig om 30 år.

summering

av de senaste veckorna.

choklad, choklad, choklad.

-

plus en och annan moussebakelse.

popsan...så tokigt det kan bli.

Jag, M och Pop-In. En synnerligen bra kombo.

och såhär dansade jag. 80talet var allt bra fint.

lättnad.

över att nästan vara klar.

över att ha honom här.

över att få träffa henne imorgon.

(foto: lina scheynius)

men visst finns jag lika mycket ändå.

kanske är det bara inbillning.
eller så känner jag mig mindre trasig nu.
nu när M är här nära.

undrar lite lätt om jag bara tror mig existera genom andra människor.
ibland kan det vara lätt att intala sig det.

att ensam är man ingen, och med någon finns man.

lukten av sommar

längtar till martinas stockholmsvisit.
det kommer bli fint det.



jag väntar på att M ska ringa. att han ska säga: hej, nu står jag nedanför din port, vad är det för kod nu igen?
-

jag har satt på mig min nya blommiga klänning och putsat hela min kropp.
kanske märker han.

samla kraft till inget alls.

jag förstår att det blir tröttsamt.
men det är mest för min egen skull.

för jag får otäcka flashbacks.
från en tid jag inte vill tillbaka till.

jag samlade kraft.
ringa är inte min grej. inte alls min grej.
jag skrev på lappen vad jag skulle säga.
"hej, ida heter jag..."

men jag ringde upp, det gjorde jag. och missade telefontiden.
och luften gick ur mig.
tillbaka till utgångsläge.


den här veckan. fan.
klart de inte menar illa men jag tar allt personligt.
(hur skulle de kunna mena illa, det vet ju inte om det.)

upprepning: jag vet att jag kanske inte får känna det jag känner men det gör jag.
helt plötsligt känner jag mig besviken på så mycket.
och jag ser saker jag inte sett tidigare. jag hör saker jag inte har reagerat på tidigare.

anklagar. det är det jag gör. för allt som jag är och för allt jag inte är.

det blir så mycket lättare om det är någon annans fel.

tack för messen och de fina orden.

jag har tänkt på dig hela dagen och varit lycklig över vilken fin vän du är.

(jag ber om ursäkt i förskott, för jag kommer glömma din födelsedag. det vet du.)

ursäkta?

otillåtet.

hur man med så mycket människor runt omkring sig kan känna sig så ensam, det är för mig en gåta.
men det gör jag i denna stund. så hemskt hemskt ensam.


jag kan inte sluta gråta. ingen hör och ingen ser. alla är upptagna med sitt.
och kanske är det så jag vill ha det, för jag vill väl ändå inte besvära någon med det jag känner.
för det är så mycket. och så obeskrivligt.
och det jag känner är nog känslor man inte får känna ändå.

så jag sjukanmäler mig från jobbet. och fortsätter gråta.
högt, för ingen hör ändå.


sen, när jag som jätten i the green mile spytt ut allt ont fast i tårar känns allt lite mindre, och jag tar en promenad längs en boulevard någonstans och tänker att imorgon blir det en bra dag.

att vara stark.

är inte alltid lätt.

men vad är egentligen ok i en tvåsamhet? hur mycket är ok att låta sig gå med på?

frågan är hur känsligt det är att ha synpunkter på det här. och om hon ens tänker på det?

happy days

som jag saknar.

så ledsen känner jag mig, för hur det är nu.
för hur jag aldrig gör något rätt, för hur jag alltid blir en besvikelse.

klumpen i magen tar över precis allting annat.

dansnerven.

om en döv person skulle fråga mig om hur depeche mode låter skulle jag visa den här bilden och säga: såhär

syntar... det är väl ändå bra trevligt?

-

(det här är ju såklart calles bild, från hans hemsida)

d´etre nulle.

ytligheter utan mening. och orka jämförelser.
allt bara samlas på hög.

toaletthäng is the new black.

trots att jag kom hem vid halv sju imorse kom jag upp vid elva för att sola idag. solkrämen jag köpte kostade 170 kronor.

-

170 kronor.

för det skulle jag kunna handla mat för en vecka. eller få 34 plagg på montreuil.

men jag antar att det egentligen är en ganska liten summa när det handlar om att investera i sin egen framtid.

-

-

nu ska jag promenera till odeon och möta upp mamma och pappa, och låtsas att ångesten och ledsamheten inte existerar alls.

fin ledig dag ändå.

ikväll kände jag mig snygg när jag gick hemifrån. snygg och häftig.
men som så många gånger förr känner jag mig bara extremt syndig efter en kväll med folks blickar och kommentarer, och det känns inte rättvist.
hemma hade inte folk (läs: männen) brytt sig alls om jag hade gått klädd som jag gått klädd ikväll. och även om det inte spelar någon roll så vill jag ändå tillägga att jag inte alls klätt mig utmanade.


men strunt samma.
jag har i alla fall haft en fantastiskt mysig heldag med S först i jardin des tuileries (och jag har självklart bränt mig sönder och samman eftersom jag skulle ta igen fyra missade soldagar) och sedan vid kanalen där vi ätit pizza från pink flamingo och druckit burköl vid den där baren längst upp vid kanalen vars namn börjar på point nånting nånting...
och dessutom kom det fram en tjej till mig där uppe och sa att jag var "magnifique" och sånt lever man ju på länge.

titta

alldeles tacky och fin. roligt!

det va fint väääder.