känner mig så... trött.

jag blev så obeskrivligt illa till mods igår när jag fick veta om den mördade svenskan i paris och känslan har fortfarande inte släppt. jag känner någon slags tomhet inom mig, och en enorm trötthet.

det är så mycket jag vill säga. så mycket jag vill skriva om taxiincidenter, att aldrig vara säker, om sjuka människor som helt saknar känslor och empati, om rädsla för att förlora dem jag älskar och om ilska och besvikelse på mänskligheten.
men jag tror att det blir bäst att inte skriva något alls. mina tankar får förbli just tankar den här gången.

mys

min martina är här.

och det innebär promenader, choklad, secondhandshopping och fest.

fina fina dagar.

det är inte mig det är fel på.

men seriöst. den här känslan.
känslan av total otillräcklighet, jag orkar inte.

jag orkar inte med alla människor som får mig att känna mig just så.
alla människor som tror sig vara förmer än mig. alla människor som förmodligen är så mycket mer än mig.
så mycket mörka tankar, men det är fasen inte mig det är fel på.

c pratade om en ö. det är dit jag vill.

igår var det fest.

och när det är otäckt att socialisera gör man bäst i att lära sig franska verb på toan.

jag kommer hem.

nu är hemresa bokad. snart ses vi i ett somrigt och soligt stockholm.

jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis. jag vet en hemlis.

jag vet en hemlis som ingen annan får veta!

kompromissa

det är det man måste göra för att en tvåsamhet ska bli en lyckad sådan.

men hur mycket kan man egentligen kompromissa? och kan man göra det med sin egen personlighet? jag förstår ju att man kan bli mer medveten om hur man är och hur man uppfattas av andra men ens grundinställningar kommer väl ändå vara de samma? eller kan man ändra även dem?
jag är tror till fullo att vara olika är något positivt i ett förhållande. samtidigt tror jag att vissa tankesätt bör likna varandras för att det ska fungera. kanske är det fel. är det fel?

jag är glad att jag är i en relation där jag otydligheter och frågetecken kan diskuteras öppet och länge. men jag är just nu ledsen över att vara i en relation där mitt liv och dess händelser tycks vara mindre viktiga.


jag vill inte på något sätt höja upp mig själv till skyarna för jag är långt ifrån den supermänniska jag skulle vilja vara, men jag tycker ändå att vissa saker är jag värd och förtjänar.

magknip.

om bara några minuter ska jag gå iväg och träffa min bankkvinna och jag är mer än jättenervös. jag ska nämligen lämna över några papper där tanten jag bor hos har intygat att jag bor på den adressen jag bor på.

det här borde inte vara något att vara nervös inför om det inte vore för att det står klart och tydligt i papprena (det skulle till och med någon som inte pratar franska förstå) att jag även ska ha med mig tantens id-kort för att styrka hennes underskrift. kruxet är bara att tanten inte alls var så pepp på att ge mig hennes id, och inte skriva på pappret heller för den delen, eftersom jag bor svart här.

så nu får jag alltså gå till banken och spela jävligt blåst och säga att jag inte förstått det alls, eftersom min franska är så förbaskat dålig, och fråga om det inte går bra ändå. (mm, önska går ju)

wish me luck.

fattar piken.

igår när jag som vanligt gick hem efter jobbet gick jag och tänkte väldigt syndiga, fula, hemska och mörka tankar (läs: tyckte jäkligt synd om mig själv) och helt plötsligt hade mina båda fötter trasslat in sig i ett plastsnöre och jag föll handlöst i backen.

någon blev väldigt trött på mitt eviga gnäll och ville bevisa att man kan ha det avsevärt mycket värre än vad jag har och att jag borde vara nöjd. och som straff fick jag ett strasigt knä som knappt går att stödja på och uppskrapade knogar, och jag förtjänar les deux.

på tal om sår, eeh...

idag kom solen.

och imorgon kommer M.

yepp

sån här humor gillar ju jag.

il faut banne mig

i fredags fick jag ut mina pengar och jag grät av lycka.

jag har varit fasligt fattig men nu ska jag bli mindre fattig. för jag har läst tio tips på hur man gör det.

usch.

jag önskar så att jag bara kunde tänka till lite oftare.

att göra folk besvikna går oftast att undvika väldigt lätt, det gör ju faktiskt det.

och jag undrar om det någonsin kommer inpräntas hos mig att jag faktiskt inte är världens centrum, att allt inte roterar kring mig.

jag och wayne.

M ger ofta komplimanger. Den här räknas inte till den kategorin men en kväll sa han att jag var lik killen i Wayne's World. Förstår verkligen inte var han fått det ifrån.

och där gick jag i alldeles för mycket kläder i solen, ätandes på en croissant och bara älskade livet.

släpp saxen!

läge att inse att jag inte är frisör och sluta klippa luggen när även ögonfransarna ryker...

redan alltså...

jag som har frustat, stånkat och klagat så mycket över paris börjar känna en ganska stor seperationsångest nu när hemresedatum börjar närma sig. nu är snart den här eran slut och det känns faktiskt sorgligt. det är ju trots allt en tid som inte kommer komma tillbaka.

och sen tror jag de här känslorna blir starkare eftersom det är en osäker tid i sverige som väntar med många frågetecken och få klarheter. vissa av frågetecknena ska ju i och för sig inte vara frågetecken så länge till, men ändå. många av sakerna ligger inte i mina händer och sånt oroar.

de sista timmarna innan jobbet ska jag ta vara på genom att ta en promenad till jobbet, med solglajjer på eftersom det är ok när som här, och insupa allt skönt paris har att erbjuda mina ögon.

långdraget.

döda mig nu på en gång istället.

inget att säga till om

såhär såg jag ut när jag kom till jobbet igår, och fick därför en irriterad högre chef på nacken som var där för dagen.

arg chef: hur länge har du jobbat här?
rädd ida: eeh, ungefär två månader...
arg chef: och du vet fortfarande inte om att det är förbjudet att arbeta i kläder om inte är från bershka? var är din uniform?
rädd ida: eeh, alltså, jag valde en för några veckor sedan men jag vet inte riktigt vad som hände med den...?
arg chef: visa!

arg och sarkastisk chef: det här? du har valt de här sakerna som din uniform?
rädd ida med dödslängtan: ...pip och gny...
arg chef: nu går vi och väljer en uniform åt dig, och den ska användas på en gång, förstått?

arg chef: du tar den där klänningen, den där skjortan och den där tunikan.
rädd ida: ja, alltså, jag gillar egentligen inte den där skjortan alls... jag skulle hellre...
arg chef: då tar du klänningen där. vilken färg?
rädd ida: jag gillar den svarta bäst...
arg chef som inte sägs emot längre: svart? ja, jag ser ju att du har mycket svart på dig. du tar en grå.
rädd ida som känner sig som den minsta personen på jorden: jaa..ha? ok.
bödeln: du byter om på en gång och från och med nu är det bara bershkakläder som gäller.

la vie m'attend.

jag har ändå bockat av många saker på min you-better-do-it-right-now-or-else-you're-really-screwed-list men det är ändå så mycket kvar. och det känns just nu som mitt liv är en lång väntan på saker. en väntan på det att det ena ska klaffa innan jag kan göra det andra. som att mitt liv är uppe i en slags paus och det dröjer ytterligare lite till innan jag kan börja leva det fullt ut.

jag har varit på banken idag, och jag har öppnat ett konto. framsteg kallas sådant, för er som inte är insatta. likväl kunde jag inte få ut pengar förrän om 3 dagar (jag vill kräkas på den här byråkratin.) så nu är det fasta (man kommer långt på luft, vatten och kärlek), och promenader vart jag än ska som gäller tills på fredag.

sen, sen kan mitt liv börja igen.


bör tilläggas vid eventuella förvirringar att jag trots allt detta är vid ganska gott mod. ganska.