fattar piken.

igår när jag som vanligt gick hem efter jobbet gick jag och tänkte väldigt syndiga, fula, hemska och mörka tankar (läs: tyckte jäkligt synd om mig själv) och helt plötsligt hade mina båda fötter trasslat in sig i ett plastsnöre och jag föll handlöst i backen.

någon blev väldigt trött på mitt eviga gnäll och ville bevisa att man kan ha det avsevärt mycket värre än vad jag har och att jag borde vara nöjd. och som straff fick jag ett strasigt knä som knappt går att stödja på och uppskrapade knogar, och jag förtjänar les deux.

på tal om sår, eeh...

idag kom solen.

och imorgon kommer M.

yepp

sån här humor gillar ju jag.

il faut banne mig

i fredags fick jag ut mina pengar och jag grät av lycka.

jag har varit fasligt fattig men nu ska jag bli mindre fattig. för jag har läst tio tips på hur man gör det.

usch.

jag önskar så att jag bara kunde tänka till lite oftare.

att göra folk besvikna går oftast att undvika väldigt lätt, det gör ju faktiskt det.

och jag undrar om det någonsin kommer inpräntas hos mig att jag faktiskt inte är världens centrum, att allt inte roterar kring mig.

jag och wayne.

M ger ofta komplimanger. Den här räknas inte till den kategorin men en kväll sa han att jag var lik killen i Wayne's World. Förstår verkligen inte var han fått det ifrån.

och där gick jag i alldeles för mycket kläder i solen, ätandes på en croissant och bara älskade livet.

släpp saxen!

läge att inse att jag inte är frisör och sluta klippa luggen när även ögonfransarna ryker...

redan alltså...

jag som har frustat, stånkat och klagat så mycket över paris börjar känna en ganska stor seperationsångest nu när hemresedatum börjar närma sig. nu är snart den här eran slut och det känns faktiskt sorgligt. det är ju trots allt en tid som inte kommer komma tillbaka.

och sen tror jag de här känslorna blir starkare eftersom det är en osäker tid i sverige som väntar med många frågetecken och få klarheter. vissa av frågetecknena ska ju i och för sig inte vara frågetecken så länge till, men ändå. många av sakerna ligger inte i mina händer och sånt oroar.

de sista timmarna innan jobbet ska jag ta vara på genom att ta en promenad till jobbet, med solglajjer på eftersom det är ok när som här, och insupa allt skönt paris har att erbjuda mina ögon.

långdraget.

döda mig nu på en gång istället.

inget att säga till om

såhär såg jag ut när jag kom till jobbet igår, och fick därför en irriterad högre chef på nacken som var där för dagen.

arg chef: hur länge har du jobbat här?
rädd ida: eeh, ungefär två månader...
arg chef: och du vet fortfarande inte om att det är förbjudet att arbeta i kläder om inte är från bershka? var är din uniform?
rädd ida: eeh, alltså, jag valde en för några veckor sedan men jag vet inte riktigt vad som hände med den...?
arg chef: visa!

arg och sarkastisk chef: det här? du har valt de här sakerna som din uniform?
rädd ida med dödslängtan: ...pip och gny...
arg chef: nu går vi och väljer en uniform åt dig, och den ska användas på en gång, förstått?

arg chef: du tar den där klänningen, den där skjortan och den där tunikan.
rädd ida: ja, alltså, jag gillar egentligen inte den där skjortan alls... jag skulle hellre...
arg chef: då tar du klänningen där. vilken färg?
rädd ida: jag gillar den svarta bäst...
arg chef som inte sägs emot längre: svart? ja, jag ser ju att du har mycket svart på dig. du tar en grå.
rädd ida som känner sig som den minsta personen på jorden: jaa..ha? ok.
bödeln: du byter om på en gång och från och med nu är det bara bershkakläder som gäller.

la vie m'attend.

jag har ändå bockat av många saker på min you-better-do-it-right-now-or-else-you're-really-screwed-list men det är ändå så mycket kvar. och det känns just nu som mitt liv är en lång väntan på saker. en väntan på det att det ena ska klaffa innan jag kan göra det andra. som att mitt liv är uppe i en slags paus och det dröjer ytterligare lite till innan jag kan börja leva det fullt ut.

jag har varit på banken idag, och jag har öppnat ett konto. framsteg kallas sådant, för er som inte är insatta. likväl kunde jag inte få ut pengar förrän om 3 dagar (jag vill kräkas på den här byråkratin.) så nu är det fasta (man kommer långt på luft, vatten och kärlek), och promenader vart jag än ska som gäller tills på fredag.

sen, sen kan mitt liv börja igen.


bör tilläggas vid eventuella förvirringar att jag trots allt detta är vid ganska gott mod. ganska.

på högvarv.

jag undrar, tänker, och känner. och jag rannsakar, funderar, granskar, lyssnar och synar.

bästa gången ävvah

det går inte säga tillräckligt många gånger: jag älskar marknaden i montreuil.


en sidenklänning med spets, som inte gjorde sig helt bra på kort.


en grå kavaj, som dessvärre bara hade en riktig ficka på ena sidan. underbar ändå.


ytterligare en superrolig body och chockrosa blanka tights. kul kul kul.


en blå...sak vars ärmar var svåra att hålla uppvikta. il faut sy un peu helt enkelt.


en jacka med luva.


och det bästa av allt, en blommig topp och en vit kjol med fickor. nu måste det bli varmt snart!


sedan köpte jag en vit tröja som jag ska klippa om till ett linne. den får ni se sen.

vad jag fick betala? 5 euro. för a.l.l.t.i.n.g.
förstår ni? nio plagg för mindre än 50 kronor. (plats för minst fyra utropstecken)

och här är det dags för mig att ge plats åt er avundsjuka. puss!

tänkvärt.

två färre avokados den här veckan, eller en extra promenad istället för metro-resa skulle ju innebära fyra nya plagg på marknaden i montreuil imorgon. (inte tvärtom)

jag säger taget.


___

hon har lånat min kavaj utan lov.

i januari ställde hedi slimane ut här i paris.

jag missade det.
när jag kom dit stod det två personer precis i dörren in till lokalen och rökte och eftersom jag lider av någon slags social fobi i kombination med en enorm rädsla att inte veta, kunna eller förstå nya saker jag konfronteras med vågade jag aldrig gå in. känns ganska jättedumt såhär i efterhand. men så är det me det.

nyligen har han fotat kate moss, och det känns helt ok att någon häromdagen sa att jag liknade henne.

jag har blivit min mamma.

idag älskar jag världen.
och jag älskar paris.

och jag har insett att jag blivit min mamma, som hon såg ut när jag var 6-7 år.





löv it!

omöjlig kärlek.

je suis tombée amoureuse.

kärlek vid första ögonkastet var det, och desto mer jag spanar, synar och känner desto mer övertygad blir jag. det här skulle vara livslång kärlek.

men kärlek är komplicerat och svårt, och just den här är omöjlig. omöjlig, förstår ni?
det kommer aldrig bli vi.
egentligen lika bra att glömma på en gång, men jag fortsätter drömma.

tänk om.


nu mer än någonsin skulle jag vilja ha lite extra kosing till övers så de där skorna jag egentligen inte behöver jättemycket kunde bli mina. för de är så fina, och hur fina mina ben ser ut med dem på ska vi inte ens tala om. åh.

jag och brittan.

nu ska jag gå till jobbet, och få pikar för att jag går klädd i en turkos body. hepp.

__

bröst frågetecken...

parantes.

jag blev bara så oerhört paff och glad av de två kommentarerna i de två senaste inläggen att jag ville att ni också skulle få se. ifall någon tänker något annat. eller så.