och där gick jag i alldeles för mycket kläder i solen, ätandes på en croissant och bara älskade livet.

släpp saxen!

läge att inse att jag inte är frisör och sluta klippa luggen när även ögonfransarna ryker...

redan alltså...

jag som har frustat, stånkat och klagat så mycket över paris börjar känna en ganska stor seperationsångest nu när hemresedatum börjar närma sig. nu är snart den här eran slut och det känns faktiskt sorgligt. det är ju trots allt en tid som inte kommer komma tillbaka.

och sen tror jag de här känslorna blir starkare eftersom det är en osäker tid i sverige som väntar med många frågetecken och få klarheter. vissa av frågetecknena ska ju i och för sig inte vara frågetecken så länge till, men ändå. många av sakerna ligger inte i mina händer och sånt oroar.

de sista timmarna innan jobbet ska jag ta vara på genom att ta en promenad till jobbet, med solglajjer på eftersom det är ok när som här, och insupa allt skönt paris har att erbjuda mina ögon.

långdraget.

döda mig nu på en gång istället.

inget att säga till om

såhär såg jag ut när jag kom till jobbet igår, och fick därför en irriterad högre chef på nacken som var där för dagen.

arg chef: hur länge har du jobbat här?
rädd ida: eeh, ungefär två månader...
arg chef: och du vet fortfarande inte om att det är förbjudet att arbeta i kläder om inte är från bershka? var är din uniform?
rädd ida: eeh, alltså, jag valde en för några veckor sedan men jag vet inte riktigt vad som hände med den...?
arg chef: visa!

arg och sarkastisk chef: det här? du har valt de här sakerna som din uniform?
rädd ida med dödslängtan: ...pip och gny...
arg chef: nu går vi och väljer en uniform åt dig, och den ska användas på en gång, förstått?

arg chef: du tar den där klänningen, den där skjortan och den där tunikan.
rädd ida: ja, alltså, jag gillar egentligen inte den där skjortan alls... jag skulle hellre...
arg chef: då tar du klänningen där. vilken färg?
rädd ida: jag gillar den svarta bäst...
arg chef som inte sägs emot längre: svart? ja, jag ser ju att du har mycket svart på dig. du tar en grå.
rädd ida som känner sig som den minsta personen på jorden: jaa..ha? ok.
bödeln: du byter om på en gång och från och med nu är det bara bershkakläder som gäller.

la vie m'attend.

jag har ändå bockat av många saker på min you-better-do-it-right-now-or-else-you're-really-screwed-list men det är ändå så mycket kvar. och det känns just nu som mitt liv är en lång väntan på saker. en väntan på det att det ena ska klaffa innan jag kan göra det andra. som att mitt liv är uppe i en slags paus och det dröjer ytterligare lite till innan jag kan börja leva det fullt ut.

jag har varit på banken idag, och jag har öppnat ett konto. framsteg kallas sådant, för er som inte är insatta. likväl kunde jag inte få ut pengar förrän om 3 dagar (jag vill kräkas på den här byråkratin.) så nu är det fasta (man kommer långt på luft, vatten och kärlek), och promenader vart jag än ska som gäller tills på fredag.

sen, sen kan mitt liv börja igen.


bör tilläggas vid eventuella förvirringar att jag trots allt detta är vid ganska gott mod. ganska.

på högvarv.

jag undrar, tänker, och känner. och jag rannsakar, funderar, granskar, lyssnar och synar.

bästa gången ävvah

det går inte säga tillräckligt många gånger: jag älskar marknaden i montreuil.


en sidenklänning med spets, som inte gjorde sig helt bra på kort.


en grå kavaj, som dessvärre bara hade en riktig ficka på ena sidan. underbar ändå.


ytterligare en superrolig body och chockrosa blanka tights. kul kul kul.


en blå...sak vars ärmar var svåra att hålla uppvikta. il faut sy un peu helt enkelt.


en jacka med luva.


och det bästa av allt, en blommig topp och en vit kjol med fickor. nu måste det bli varmt snart!


sedan köpte jag en vit tröja som jag ska klippa om till ett linne. den får ni se sen.

vad jag fick betala? 5 euro. för a.l.l.t.i.n.g.
förstår ni? nio plagg för mindre än 50 kronor. (plats för minst fyra utropstecken)

och här är det dags för mig att ge plats åt er avundsjuka. puss!

tänkvärt.

två färre avokados den här veckan, eller en extra promenad istället för metro-resa skulle ju innebära fyra nya plagg på marknaden i montreuil imorgon. (inte tvärtom)

jag säger taget.


___

hon har lånat min kavaj utan lov.

i januari ställde hedi slimane ut här i paris.

jag missade det.
när jag kom dit stod det två personer precis i dörren in till lokalen och rökte och eftersom jag lider av någon slags social fobi i kombination med en enorm rädsla att inte veta, kunna eller förstå nya saker jag konfronteras med vågade jag aldrig gå in. känns ganska jättedumt såhär i efterhand. men så är det me det.

nyligen har han fotat kate moss, och det känns helt ok att någon häromdagen sa att jag liknade henne.

jag har blivit min mamma.

idag älskar jag världen.
och jag älskar paris.

och jag har insett att jag blivit min mamma, som hon såg ut när jag var 6-7 år.





löv it!

omöjlig kärlek.

je suis tombée amoureuse.

kärlek vid första ögonkastet var det, och desto mer jag spanar, synar och känner desto mer övertygad blir jag. det här skulle vara livslång kärlek.

men kärlek är komplicerat och svårt, och just den här är omöjlig. omöjlig, förstår ni?
det kommer aldrig bli vi.
egentligen lika bra att glömma på en gång, men jag fortsätter drömma.

tänk om.


nu mer än någonsin skulle jag vilja ha lite extra kosing till övers så de där skorna jag egentligen inte behöver jättemycket kunde bli mina. för de är så fina, och hur fina mina ben ser ut med dem på ska vi inte ens tala om. åh.

jag och brittan.

nu ska jag gå till jobbet, och få pikar för att jag går klädd i en turkos body. hepp.

__

bröst frågetecken...

parantes.

jag blev bara så oerhört paff och glad av de två kommentarerna i de två senaste inläggen att jag ville att ni också skulle få se. ifall någon tänker något annat. eller så.

åh.

att vakna av sig själv till strålande sol och sedan läsa det här meddelandet från en gammal skolkamrat jag egentligen inte känner alls är det bästa uppvaknandet på väldigt väldigt länge.

"Hej Ida! Kollade dina bilder, du är ju sjukt snygg, dina outfits är grymma! Paris verkar vara ett fint ställe med fint folk. Kram på dig!"

jag och bubbelvatten är så tighta.

killen i baren till C:
- Är det någon som har berättat för din kompis att hon liknar Kate Moss?



C är för övrigt en sådan människa som jag blir så sjukt fascinerad av. hon är sådan som aldrig går någon obemärkt förbi. en sådan man vill va och ha.

kärlek.

bästa dagarna.

nånting har gått sönder.

jag tänkte försöka laga det med garderobsstädning, c-vitamin och systra mi.

och så skulle det vara

du skulle se att den blommiga klänningen var ny, och du skulle säga att du tyckte den såg somrig och fin ut. sen skulle vi ta med en filt, varsin ägg- och tartexmacka och gitarren till hagaparken där jag skulle lära mig att ta ett nytt ackord och sedan få höra dig sjunga waterlily-låten. två gånger, för första gången sjöng du fel. sen skulle du säga "ikväll vill jag dansa med din midja i min arm".

senare, när solen gick ned och myggorna blev många och fräknarna hade blivit fler skulle vi gå därifrån och du skulle säga att jag var fantastisk och kanske rent av den mest fantastiska person du visste. jag skulle svara "oh no..." och vi skulle skratta . sen skulle vi möta upp de andra och alla skulle dansa sig svettiga på ett dansgolv som luktade fis och utspilld öl. och på morgontimmarna skulle vi känna oss lite wild n crazy och slänga oss i vattnet vid en badbrygga någonstans och jag skulle tänka att den här dagen kommer jag leva på länge.


jag romantiserar det mesta. det är det jag gör. det blir så mycket bättre än verkligheten.

fy fan för det här. fy fan för allting.