Haaaallelujah, Hallelujah, Halleluja

Hallelujah, HaallEeeluujaah!





Taa daa! Äntligen har jag fått en Bershka-Staff-grej att ha på mig när jag jobbar! Äntligen är jag en Bershka på riktigt! Som jag längtat. (Jaa, ironi.)


Nåt annat kul är att jag idag även fått välja ut kläder för 50 euro att jobba i. Och det var... intressant. De försökte pracka på mig diverse färgade shorts, tshirtar med tryck som anspelar på sex och dubbla spagettilinnen, men jag kämpade emot.
Istället plockade ut två koftor (eeh... knappast troligt att jag kommer undan med det men försöka går ju) och en vit skjortklänning.
Försöker skynda på processen att jag ska få mitt Carte Grise som ger mig 15% rabatt inne på La Fayette. Inte för att jag har några som helst pengar att handla för, men jag får ju shoppingsugna vänner på besök snart.




Nu ska jag sova, och när jag vaknar kommer brevbäraren vara ungefär 2,5 h timme tidig i sin runda och ha me sig min check inslagen i presentpapper som jag hinner lösa in innan jobbet och innan Sverigeresan.

mon coloc

my roomie tog beslutet att i helgen på fyllan spy i handfatet (handfatet...) i badrummet, och sedan åka på en veckas semester.

vad säger man?

im such a wannabe

wannabemodebloggare. så därför får ni den här bilden. för så tänker jag se ut idag på jobbet. (läs lagret.)












im such a failure... lagerarbetare, inga besparingar eller lönepengar, ingen utbildning, och inga mål eller drömmar. damn it.

How to do it.

Läste den här artikeln i Svd precis, och Hanna efter att du läst den vet du vad du har att göra ikväll (när du förmodligen fått ytterligare ett 5 kilos ägg av Jimmy)!

damn it

Häromdagen var det fint väder och jag hängde ut min tvätt utanför fönstret på tork.
Eftersom jag är jag orkade jag dock inte ta in tvätten på kvällen, och givetvis blev det storm under natten.

Min tröja som flög iväg bestämde sig för att landa på någons öppna fönster, en våning för högt upp för att man ska kunna hoppa upp på skjulet och ta ned den själv.
Och personen boendes i lägenheten vars fönster tröjan har hamnat på behagar heller inte öppna när jag ringer på, så jag får väl helt enkelt vänta på en ny storm och hoppas på att tröjan då hamnar på marken...

fuckin' fab!

på söndag kväll kommer mademoiselle welin att landa på arlanda flygplats för att spendera 5 dagar i sthlm!

träffa mig!

bara för att

*ett jävligt argt inlägg om hur förbannat dåligt det är att inte fått betalt snart en månad efter att man skulle ha fått det.

hellu africa, tell me how you doing

Ok, nu är det treje veckan efter lön. Alltså veckan innan nästa lön. Och jag har fortfarande inte fått min check från Bershka. Ligger inte checken i brevlådan där nere nu när jag går och kollar bryter jag ihop.

Jag har ätit min sista måltid som går att skrapa ihop vilken bestod av omelett på ett ägg och en skiva skinka. Det borde jag ju stå mig på idag?
Och dessutom, när jag tänker efter, har jag ju hur mycket luft och vatten som helst att leva på.

Vem är jag att klaga lixom? Familjer i Afrika har det ju mycket värre. De har ju varken pengar eller mat.



...


Eeh, ok, det har ju visserligen inte jag heller men jag har i alla fall tak över huvudet och rent vatten.

jag är fin, säger M.

så här ser jag ut efter x antal timmars fylla och en 30 minuters promenad i ösregn.

tjo flöjt.

aj.

jag saknar honom så fruktansvärt. det gör ont i hela kroppen.

allt jag vill är att han ska vara här. dansa brevid mig, sova brevid mig, prata i sömnen brevid mig och gå brevid mig på gatan.

jag är så nervös.
allt jag vill är att han ska vara här.

gatan nästa

om jag äter LeaderPrice-tortellini till middag, då har fattigdomen gått långt.

de smakar fasen som hundmat luktar.

Jaa...!

Jag hittade en lägenhetsannons när jag, S och C satt och lunchade häromdagen. Jag ringde på den och vi fick komma dit på en gång och titta på den. Och det var verkligen en så sjukt fin lägenhet, precis nyrenoverad och den ligger precis vid Canal St Martin och Chez Prune.

Kruxet var att vi inte skulle få bo tre där och eftersom jag har boende redan så fick jag dra mig ur. Igår ringde i alla fall kvinnan som har den och gav klartecken och tydligen hade S och C varit där igår och fixat allt. Så nu stannar C här, och i väärldens finaste lya dessutom!

Jag är överlycklig! Och avundsjuk! Om kvinnan inte har så mycket koll på lägenheten första tiden kanske jag kan flytta in utan att hon märker. Jag menar... M bodde ju "gömd" under hela sin tid i Paris utan att det var några problem.

Åh vilken underbar nyhet!

la vie de la femme

just nu pågår tredje världskriget i vår lya. det svärs, skriks och gråts för minsta lilla och allt och alla blir (oskyldigt) påhoppade. dessutom länsas vår kyl och vårt skafferi på precis allt.

tre stycken med pms under samma tak är ingen lek, det blir blodigt allvar.

salami

efter att martina kom hit en helg blev jag kär i den här låten.

find me a home.

idag känner jag mig supersnygg! jag hittade en klänning i A's garderob ( jag HaR ringt och frågat om lov) som var jättefin verkligen.
jag måste till montreuil snart igen, jag är trött på det jag har. och jag är supertrött på att leta reda på nånting att ha på mig i min trunk som fortfarande står ouppackad mitt på golvet från flytten från M.

det blev ingen promenad till jobbet idag heller men jag får göra som igår och gå hem istället. det var lixom skönare att bara hänga framför internet och skaffa sig ett gott humör me lite scrubs-avsnitt. men planen är verkligen att gå både dit och hem varje gång jag jobbar. det är ju trots allt den enda slags motionen jag får här, promenader.

snart är det sommar, och då ska det hängas i hagaparken med blommig klänning och korg. på tal om sommar så behöver jag en lägenhet eftersom den älskade lyan i solna har blivit uthyrd. så ledsamt, jag ville verkligen tillbaka till den.

alltså, alla tips om boende är mer än välkomna.

nu ska jag till jobbet och försöka bevisa att jag inte är en torrboll. igår pratade för övrigt en av tjejerna helt ogenerat om hennes böld i underlivet och hennes förstoppningsproblem. jag förstod, vilket ses som en triumf i sammanhanget. nåt som de inte förstod igår däremot var min ironi så jag framstod bara som en dryg jävel istället för nån med nån slags humor.

fin dag men...

lunchen blev superlyxig, tvårätters me vin, och väldigt väldigt god.
tyvärr släppte C nyheten att hon flyttar hem igen vilket känns fruktansvärt ledsamt.

fruktansvärt ledsamt verkligen...
känns inte jätteroligt att de människor jag faktiskt tycker om lämnar mig, och jag funderar lite på om jag ska stanna kvar. ska jag det?

BoN ApP

idag får jag lunchgäster. så när lägenheten är färdigputsad ska det tillagas förrätt och varmrätt här i hushållet.

roligt!

att inte tillåtas svara något annat än "bra"

jävla tabubelagda värld.



jag förstår hur det är och jag känner med dig. men jag lyssnar, om det någon gång skulle behövas.
fantastiskt underbara människa, jag tänker på dig och tror på dig.

Ett bittert inlägg

Jag bor för tillfället i ett land som inte är säkert och tryggt. Inte för att jag tror att någon skulle argumentera emot mig i den punkten, men åtskilliga saker har hänt mig som gör att jag känner att jag har rätt att säga att det är så det är. Kanske är det inte lika farligt för alla, men för mig som tjej, som utlänning och som blond är det här ett otryggt land.

Jag känner mer och mer för varje dag som går att jag får ta bort delar av min personlighet, som helt enkelt inte passar in här. Jag känner att jag inte tillåts vara så som jag egentligen är utan att det ska medföra problem.
Jag känner mig ofri. Jag kan inte gå vart jag vill, eller när jag vill, jag kan inte gå klädd hur jag vill, jag kan inte le hur mycket jag vill utan att det ska betyda att andra faktiskt "har rätt att" bete sig så som de gör

Som blond, ung tjej i det här landet (i den här staden kanske jag ska säga) blir jag automatiskt någon annans tillhörighet och folk har rätt att dagligen kalla mig hora, slampa och slyna.

Och stackars stackars männen här. För jag generaliserar så det bara skriker om det. Jag ser numer alla män här som potentiella våldtäcktsmän och onda varelser. Och det är jätteledsamt att på grund av några få (eller, egentligen ganska många) idioter ska resten av männen, som förmodligen är bra människor, få min ilska riktat mot sig.

Jag svarar inte längre på ett leende från någon jag möter på gatan. Eventuellt får personen en arg blick tillbaka, men absolut inget leende. I Sverige skulle jag inte tveka en sekund över att le tillbaka, och dessutom skulle jag bli väldigt väldigt glad om någon gav mig ett spontant leende.
Men här blir allt så...fult. Och äckligt. Det finns inget fint eller uppskattande över den grejen här. Det blir bara köttmarknad över det och det enda de kan se är ett köttstycke som ska erövras.


Under mina sex månader här har jag förvandlats till en bitter och cynisk människa och det har vi enbart den bristande franska jämställdheten att tacka för.