Ett bittert inlägg

Jag bor för tillfället i ett land som inte är säkert och tryggt. Inte för att jag tror att någon skulle argumentera emot mig i den punkten, men åtskilliga saker har hänt mig som gör att jag känner att jag har rätt att säga att det är så det är. Kanske är det inte lika farligt för alla, men för mig som tjej, som utlänning och som blond är det här ett otryggt land.

Jag känner mer och mer för varje dag som går att jag får ta bort delar av min personlighet, som helt enkelt inte passar in här. Jag känner att jag inte tillåts vara så som jag egentligen är utan att det ska medföra problem.
Jag känner mig ofri. Jag kan inte gå vart jag vill, eller när jag vill, jag kan inte gå klädd hur jag vill, jag kan inte le hur mycket jag vill utan att det ska betyda att andra faktiskt "har rätt att" bete sig så som de gör

Som blond, ung tjej i det här landet (i den här staden kanske jag ska säga) blir jag automatiskt någon annans tillhörighet och folk har rätt att dagligen kalla mig hora, slampa och slyna.

Och stackars stackars männen här. För jag generaliserar så det bara skriker om det. Jag ser numer alla män här som potentiella våldtäcktsmän och onda varelser. Och det är jätteledsamt att på grund av några få (eller, egentligen ganska många) idioter ska resten av männen, som förmodligen är bra människor, få min ilska riktat mot sig.

Jag svarar inte längre på ett leende från någon jag möter på gatan. Eventuellt får personen en arg blick tillbaka, men absolut inget leende. I Sverige skulle jag inte tveka en sekund över att le tillbaka, och dessutom skulle jag bli väldigt väldigt glad om någon gav mig ett spontant leende.
Men här blir allt så...fult. Och äckligt. Det finns inget fint eller uppskattande över den grejen här. Det blir bara köttmarknad över det och det enda de kan se är ett köttstycke som ska erövras.


Under mina sex månader här har jag förvandlats till en bitter och cynisk människa och det har vi enbart den bristande franska jämställdheten att tacka för.