titre: vendeuse

På Bershka säljer man kläder. Vissa av dessa är så fula att det gör ont att titta på dem. Jag tänkte först skriva att jag undrar vem som köper, men ändrar det till att jag vill verkligen inte veta vem som köper en jättegul t-shirt med paljettrycket "Bring it on", eller de många dubbla spagettilinnena i till exempel svart och rosa, eller alla andra fula små toppar och t-shirtar med diverse rosetter, spetsar och diamantdetaljer.

Andra dagen var bättre än den första men jag är helt utmattad när jag kommer hem på kvällarna. Och jag kan lova att det inte beror på uppgifterna jag har på jobbet, utan på den enorma ansträngningen det är att förstå, prata och göra sig förstådd på ett helt annat språk i åtta timmar i sträck.

Även om jag tycker att det finns kompispotential bland dem som jobbar där så är det ju en självklarhet att ingen av dem uppfattar mig som en särskilt rolig och käck person när jag i princip inte har någon personlighet alls. Jag menar... även om jag kan göra mig förstådd och delvis vara med i diskussioner så är det ju omöjligt för mig att slänga in en spontan kommentar och framför allt ett skämt i ett samtal. (På min intervju lyckades jag ju visserligen med ett, och det har jag memorerat och kör vid varje litet tillfälle jag får). Nu låter jag ju kanske bitter men det är jag nog egentligen inte. Bara lite frustrerad över att jag inte är bäst på franska.

Bitter eller inte, efter att ha jobbat mina två första dagar inom detta yrke har jag ändå En väldigt stark tanke i mitt huvud:
Jag vill mer än någonting annat vara behövd och känna att just jag gör någon nytta och något bra och viktigt för den här världen.