om kärlek.

fan då.
såhär fungerar jag när jag träffar någon:

stadie ett: ett långt jävla stadie där jag förnekar för alla, och allra främst för mig själv, att jag tycker om personen i fråga

stadie två: jag inser att jag tycker om den här personen, och ganska mycket dessutom.

stadie tre: får panik över insikten över att jag tycker om någon, får panik över tanken att personen snart ska komma på att denne inte är så intresserad av mig trots allt, och får panik och vill bara rymma från det hela när jag tänker på att jag erkänt för mig själv att jag tycker om personen och därför kommer det göra jävligt ont om denne försvinner.

jag är en person som hellre flyr än tar tag i saker. det är mitt sätt att lösa diverse jobbiga saker. att fly(tta) någon annanstans.

jag känner så ofta att jag inte har något att erbjuda människor jag träffar. att jag inte kan ge någon något. jag känner alltid att i varje möte med nya människor så är jag i underläge. jag hatar känslan av att behöva prestera i varje liten del av min vardag. jag är less på att aldrig räcka till. jag känner så ofta att alla människor är så otroligt begåvade, intelligenta och snygga, framgångsrika, fina och fantastiska och att jag inte kan mäta mig med någon av dessa.
det här känns så typiskt. det är ett sådant ironiskt sammanträffande.