det här med känslan...

den där fruktansvärda känslan som gör att hela magen knyter sig och man kan knappt andas. den som kallas svartsjuka.
jag har alltid sagt att jag är svartsjuk när jag har anledning till det. jag tror det är så också. jag ser inte mig själv som en svartsjuk människa egentligen, men den här gången känns det.

jag försöker tänka rationellt. jag försöker se det ur andra perspektiv och jämföra med mina egna handlingar. 
och många gånger lyckas jag lugna mig själv och skaka av mig det. kanske känns det extra mycket det här gången för att det var så otroligt längesen jag kände såhär? för det är 
längesen det var just såhär, att jag är i ett förhållande med någon. det förra förhållandet...omskrivning:
den förra relationen, som inte riktigt vet vad för titel jag ska sätta på, var det helt annorlunda. där visste jag ju
att det fanns en annan. jag visste att jag inte hade ensamrätt, och att jag inte var den enda som såg honom som
min.

men nu är det ju vi. vi som i bara oss två, han och jag. ingen annan är menad att vara med i den relationen. nu är det andra regler och förutsättningar, som känns oklara. det känns så väldigt otäckt, det känns så svårt att lita på att han bara vill vara me mig och ingen annan. är det ens så?

hur kommer man över det här? hur kommer man över det här tänkandet och bara slappnar av? är det så att jag känner mig osäker på hur han vill på grund av att jag själv har tvivel någonstans där inne? kan det vara så?
när jag tänker på att han åker hem snart, och befinner sig där i närheten av henne som orsakar alla de här tankarna, blir jag så rädd att jag skulle kunna kräkas.